Hammarö 3 dagars, the story

Då var mitt första etapplopp genomfört och jag ger mig själv godkänt. Jag fick en stor dos erfarenhet och ett hyfsat resultat på en etapp. Dessutom var det kul att Falu CK fick en 7e och en 4e plats genom Krippe Kvist.

Prologen startade klockan 19 för elitklassen, banan var 3 km lång och ganska teknisk, speciellt om man körde med tempocykel. Jag tyckte jag hade bra ben och trodde detta var bästa chansen för mig att göra ett resultat. Även fast jag inte är duktig tekniskt eller explosiv är det den perfekta distansen för mig på tempocykeln eftersom jag inte har så bra tröskel på den cykeln än. Synd bara att jag kom sent till min start så jag fick starta mellan cyklisten som egentligen skulle starta efter mig och cyklisten som skulle starta två efter mig. Alltså fick jag ungefär 50 sekunder extra på vad egentligen skulle fått. Detta resulterar i att jag får tiden 5:05 när jag egentligen åkte på 4:15. Nu gjorde det inte så mycket för 4:15 är ju inte så bra ändå, jag tyckte jag hade bra tryck på rakorna men tog svängarna helt fel.

Dagen efter var det tempoetapp och jag var grymt revanschsugen efter gårdagens miss. Jag, Joel och Hendrik hade åkt tempobanan med bil dagen innan vilket var tur för det var inte solklart var banan gick och det fanns inte flaggvakter överallt. Jag hoppades på  en topp 15 placering men jag slutade på en 19 plats, men det var väldigt tight omkring tiden jag kom in på, 23:58. Det sägs ju att man tjänar 1 minut per mil om man har tempocykel istället för linjecykel, detta är sant om man har samma effekt på tempocykeln som på linjecykeln, vilket jag inte har eftersom det var typ 10e gången totalt jag satt på den cykeln och tredje i år. Tror faktisk jag hade åkt på nästan samma tid på linjecykeln. Jag känner helt klart att jag inte kan ta i lika mycket i tempoställning vilket även effekten visar. Trots det fick jag en godkänd tid, och nu är jag väldigt sugen på att träna mycket med tempocykeln för jag vet att det finns förbättringspotential.

Senare samma dag var det dags för ett GP-lopp som gick på en 2,3 km lång bana som var tekniskt ganska klurig med ett par smala 90 gradare. Jag var orolig att jag skulle åka av på grund av mina dåliga igångdrag, kurvtagningar och min obefintliga placeringssäkerhet. Det gick fort som f*n direkt när starten gick och jag var nog uppe på maxpuls ett par gånger i början när jag låg långt bak, min "inre kritiker" sa till mig att du kommer slå ihjäl dig om du försöker ta dig fram, för det klarar du inte av. Inspirerad av Jesper Hjortsbergs inlägg och vetskapen om att jag kommer bli väldigt besviken om jag inte tar mig upp i klungan bestämde jag mig för att ligga längre fram och trängas. Min rädsla för att ligga mitt i smeten släppte efter ett tag, det var ju faktiskt inte så svårt. Det var dessutom mycket lättare att ta kurvorna bra när man hade någon framför sig som visste hur man gjorde, det var ju bara att ta samma linje och hålla samma fart. Jag hade aldrig vågat köra så fort i kurvorna själv men om alla andra klarar det borde ju min cykel också göra det. jag hade ingen som helst koll på hur många varv det var kvar men jag visste att det nästan var slut när en cykel helt plötsligt låg mitt i vägen, jag hann inte veja utan åkte rakt in i den och gjorde en kullerbytta. Jag fick sen reda på att vi var på sista varvet och att vi bara hade spurten kvar. Det var en cyklist som hade vurpat när han försökte ta sig fram i spurten och cykeln flög rakt ut i vägen, framför mig. Min Bianchi och jag klarade oss näsan utan skador, jag slog i knät lite och fick ont i nacken efter mina ofrivilliga akrobatiska konster och framhjulet på cykeln vart lite vint. Krippe låg bra med där framme och kunde ta Falu CKs första topp 10 placering!

I söndags var det "endast" linjeloppet kvar och det blåste för fulla muggar. Det som skulle bli en lätt transportsträcka med klungspurt vart en riktig mjölksyrafest i kantviden. Vi bestämde oss för att Falu CK skulle ha en gubbe med i varje utbrytningsförsök, det gick finfint i början. Jag, Joel och Johan gick med i ett par utbrytningsförsök var. Men i utbrytningen som höll fanns ingen grönvit med... attans. Hymer gick upp och såg till att luckan inte blev allt för stor, de hade ju trots allt ledartröjan i laget. Klungan sprack av ganska långt upp i ett kantvindsparti där jag låg allderles för långt bak, jäkla skit, jag som låg så bra positionerad nästan hela tiden förutom just då. Tur var i alla fall att Krippe låg med i den främre jagande gruppen. Klungan gjorde några halvhjärtade försök men det fanns ingen riktig dragvilja. Krippes grupp kom ifatt den tidiga utbrytningen och han kunde spurta in på en 4e plats efter att en trio kommit loss med 3 km kvar.

Detta var en rolig och lärorik helg! Inga resultat att hänga upp i julgranen för min del men jag har fått tillbaka lite självförtroende efter fiaskot i Östgöta. Bilder från helgen kommer förhoppningsvis ikväll. 

Östgötaloppet

Igår kördes ju som alla cykelintresserade vet Östgötaloppet. Som utlovat kommer här en liten rapport. Kändes bra på det stora varvet, jag lyckades undvika alla vurpor, en gång med minsta marginal. Tidsuppfattningen försvinner helt när man tävlar så plötsligt var vi inne på det lilla varvet. Här skruvades farten upp och varvet bjöd på några igångdrag, speciellt efter en hårnålskurva, men i övrigt var det ganska lättåkt. På sista varvet kunde jag inte längre hänga med. Benen kändes bra i början och jag tror att jag är i ganska bra form, så jag har ingen annan förklaring till misslyckandet än att jag inte räcker till helt enkelt. Tråkigt när andra och kanske framförallt jag själv har större förhoppningar. Jag förväntade mig inte någon topplacering men jag förväntade mig att jag skulle hänga med klungan. Jag ska göra lite ändringar i träningsupplägget men jag tror inte på några mirakel.

Dalaserien igår

Ledighet, fint väder, torra vägar och noll sjukdagar har gjort att träningen har rullat på riktigt bra efter Mallorca. Bland annat har jag hunnit med att köra lagtempo och individuellt tempo med Falu CK gänget, fyra distanspass (kommer bli fem ikväll) och sist men inte minst körde jag premiären av dalaserien igår. Vi var ett gäng på 13 cyklister som körde två varv på en bana med start i Torsån och som är 16 km lång. Bland dessa var ungefär hälften elitcyklister i antingen MTB, landsväg eller båda. Mina förhandstipps var Darvell eller Öijer då det var en ganska platt bana och chansen var stor för att det skulle bli en samlad klungspurt som skulle avgöra.

Ett fåtal sekunder efter att masterbilen tutade igång tävlingen attackerades det friskt. Det vart rena vilda western-åkning eftersom alla körde mot alla oavsett klubbtillhörighet, dessutom var tävlingen bara 32 km lång. Den förste att få en ordentlig lucka var Darvell, han stack efter ungefär ett halvt varv. Jag och ett par till försökte få igång lite samarbete för att minska avståndet till Darvell och så småningom komma ikapp utan att ödsla allt för mycket energi. Men det gick inget vidare, varje gång jag gick åt sidan för att släppa förbi någon annan kom det ingen. Efter ett tag tröttnade jag och attackerade för att komma ikapp Darvell. När jag nästan var ikapp kollade jag bakåt och såg att klungan inte var långt bakom. Jag tänkte att det är lika bra att slå av på farten för de kommer ikapp oss vilken sekund som helst. Detta var mycket oerfaret av mig. För det som hände när de kom ikapp mig och hade en 100 meter kvar till Darvell var att det tog tvärstopp i klungan och luckan växte snabbt igen, om jag och Darvell hade samarbetat bra hade vi mycket väl kunnat hålla undan hela vägen. Tillslut fick vi igång ett riktigt bra sammarbete i klungan och kunde då täppa igen luckan. När vi väl var samlade igen vart det återigen vilda vestern. Denna gången var det dock cowboys med mycket mindre krut i sina revolvrar. Med ungefär en tredjedels varv kvar fick jag och Hannes Bergström en lucka. Jag kände mig förvånansvärt pigg och trodde att vi skulle hålla undan, men om man inte heter Cancellara är det nästan omöjligt att hålla undan på platten när de samarbetar i klungan.

Jag och Hannes fick en ganska stor lucka med några få km kvar. FOTO: Jan Christians.

Fältet samlades och attackerna duggade tätt men det var många som var villiga att jobba för att plocka ner attackerna, så jag la mig ganska långt bak och lät alla andra göra grovjobbet. Jag la mig bakom Öijer för han lurade också långt bak i klungan och jag misstänkte att han skulle få till en riktig raketspurt, istället attackerar han med endast 500 meter kvar vilket gör mig lite ställd. Jag bestämmer mig för att hitta en ny rulle men det gick inte så bra, det var fullständigt kaos i klungan och alla förutom Darvell, Andreas Blomkvist och jag hade dragit igång spurten för tidigt. Darvell och Blomkvist tajmade ganska perfekt, och jag allderles för sent. Hade jag dragit igång lite tidigare hade jag fått en bättre placering för jag var inte långt bakom 3an och 4an och hade väldigt mycket högre fart än dom, men jag hade ändå inte haft en chans mot Darvell eller Blomkvist. Jag slutade på en femteplats vilket varken var bra eller dåligt. Det viktiga är att det kändes bra inför den riktiga tävlingspremiären på söndag, och det gjorde det helt klart.

Denna typen av tävlingar är fruktansvärt roliga och givande. Längtar redan till nästa deltävling!

Träningspass i bergen

I onsdags var det tänkt att vi skulle köra lugn distans, men för att få ett litet smakprov av vad som komma skall i bergen fick vi en backe med fri fart. Det blev en uppgörelse mellan mig och Hannes och efter ett ryck i en serpentin kunde jag gå ifrån och vinna, han släppte aldrig helt utan höll sig ungefär 20 meter bakom. Det är påfrestande att bli jagad och känna att han är så nära bakom en. När vi kom upp på toppen började det regna och för att inte frysa åkte vi ner och mötte de andra. Jag insåg inte riktigt hur hala serpentinerna blir när de är blöta och vurpade. Växelörat pajjade och jag blev knuffad en bra bit tills vi kom till en cykelaffär som gjorde en provisorisk lösning så jag kunde ta mig hem. På hemvägen fick vi dock världens värsta hagelskur över oss, vi stannade för att ta skydd bakom en mur och bestämde att ta en taxi för att undvika att bli sjuka.

Dagen efter var min mage ur funktion och jag hade feber. Förmodligen för att min kropp inte är överens med bakteriekulturen här nere. Det var planerad vilodag så jag höll tummarna för att friskna till så att jag kunde vara med i bergen dagen efter.

I morse vaknade jag utan feber och bara lite ont i magen. Jag tvingade i mig lite frukost och drog iväg klockan 9. Efter ungefär 1.30 lugn körning på platten var det dags för fri fart upp för första backen.

Dit upp ska vi!

Det kändes bra och det var en backe som passade mig, ca 6 km och 7%. Det var på sina ställen ganska flackt och blåsigt. Hannes den räven lät mig dra nästan hela backen i motvinden och attackerade på slutet, han höll undan och vann med ett par sekunder.

Istället för att vända och möta de andra passade vi på att åka ner till Sa Calobra, vända och åka upp igen, för att få nästan 700 extra höjdmeter.

 Sa Calobra, typ 2 meter över havet.

Herregud vilken härlig utförskörning det var ner till Sa Calobra. Helt makalöt! Efter min vurpa i onsdags har jag kört som en gubbe ner för serpentinerna men här vågade jag släppa på lite mer då det var helt torrt på vägen och sikt genom serpentinerna. Att köra upp var inte lika kul då jag hade helt slut på kolhydrater efter en för klen frukost i morse och middag dagen innan. Att jag dessutom körde fel och tog en 150 höjdmeter i onödan gjorde inte saken bättre. För Hannes gick det betydligt mycket bättre, han tog backen på 33 minuter och då hade han ju redan kört race mot mig i första backen i ca 20 minuter. Efter att vi tagit oss upp körde vi ett par backar till för att ta oss till Soller och möta upp de som inte körde Sa Calobran. När vi ändå var i farten tog vi Coll de Soller också. Vi fick ihop strax över 3000 höjdmeter på 6 timmar och 40 minuter.

Platt distans på mallis

Så fort man satte sig på cykeln i lördags började det spritta i benen och man ville köra så man hostar ut lungorna när formen, cykeln och vädret är bra. Vi har nu kört 3 lugna distanspass och man måste verkligen lägga band på sig för att inte trycka på för hårt. Jag vet ju att det finns en poäng med att upplägget ser ut som det gör och att det kommer finnas gott om tid att köra slut på sig. Jag är bara inte van att köra fem timmar i uppvärmningstempo. När jag kör distans är det oftast med en snittpuls på ca 80% i fem timmar, och vissa partier med maxpuls. Men det säger ju sig självt att man inte orkar köra sånna pass varjde dag i två veckor. Man hinner i alla fall se väldigt mycket och njuta av alla vackra småvägar när man kör lugnt och länge. Här kommer lite bilder från distanspassen vi har kört:

Hektiskt dag

I morse var det uppstigning klockan fem i världens förmodligen minsta hotellrum. Sängen tog upp ungefär två tredjedelar av rummet, men lyxigare än så vill man ju inte ha det om man bara ska sova en natt. Jag hade redan checkat in online igår så nu återstod bara att lämna in bagaget. Jag hade fått avslag på att flyga med specialbagage, men cykeln var ju packeterad i en väska som håller måtten enligt sas hemsida och innehåller inget den inte får innehålla, men när jag ska lämna in den blir det trots det problem. Väskan var för stor för att checkas in. Jag blir skickad till nån tant och får stå och vänta i en halvtimme, sedan kommer hon ut och säger att jag inte får ta med väskan för att det är fullt med cyklar på flyget. Jag försöker förklara för tanten att jag inte vill checka in den som specialbagage vilket hon inte begriper, till slut hämtar hon en annan kvinna som hade lite bättre koll och jag får checka in min väska. Problemet är bara att den första damen jag pratade med drog ut på tiden så pass mycket att jag hade 10 minuter på mig tills planet gick. Jag blir inte stressad så lätt, men då var jag ganska stressad. 

Jag hinner med flyget och vi mellanlandar i Kastrup. Där träffar jag några av cyklisterna som ska med till Mallis, nämligen Marcus "Bamse" Ottosson, August Martin, Hannes Bergström och Hanna Nilsson. De är riktigt trevliga visar det sig! Vi pratar träning, plugg och en massa annat, varpå vi får reda på att planet vi ska åka hade något problem och fick inte starta. Danskarna trollar fram ett nytt plan som de tankar och flyttar allt bagage till, som de alltså redan lastat in i det trasiga planet, transporterar alla passagerare med buss till det nya planet och allt detta resulterar i en försening på ungefär en kvart. Bra jobbat Kastrup!

Vi landar i Palma och hämtar våra väskor och cyklar och tar en taxi ut till hotellet. Hotellet är fint och har en ännu finare utiskt över hamnen!

Vi delade upp oss i en äta nu cykla sen grupp och en cykla nu äta sen grupp. Gissa vilken grupp jag tog ;). Kebaben var sjukt god och kostade bara 45 kr! Här blir det nog fler luncher. När vi ätit och mekat klart med cyklarna var det äntligen dags att prova nya cykeln i 20 grader och strålande sol.

Känslan när man kör ute med racern för första gången på säsongen är magisk, och att få göra det i cykelparadiset nummer ett med en helt oanvänd Bianchi går inte att beskriva. Utan att värma upp rycke jag och Hannes upp för branten utanför hotellet och det kändes verkligen som man flög upp efter alla timmar med dubbdäck i slask.

Idag var bara ett litet smakprov, imorgon drar vi igång lite mer på allvar. Ser fram emot det. Nu är det dags för middag och sedan läggdags, ses imorgon!

Träningsläger på mallis

Visst är det fint ute på vintern, och så länge man inte fryser är det oftast riktigt trevligt att köra distanspass i snömodden. Förrförra helgen var det helt underbart väder, så här såg det ut då:

Men cykling är ju som bäst på torra landsvägar, i skinande sol och ganska många plussgrader. Därför ska jag fly undan slaskperioden här i Umeå och tillbringa två veckor på Mallorca! Planen är att det ska gå att cykla med landsvägscykeln när jag kommer tillbaka vilket kan gå med lite tur. Man har ju ingen lust att köra två veckor landsväg för att komma hem till dubbdäck och en decimeter snöslask på vägarna. Min Bianchi Sempre med ultegra di2 levererades till Falun för snart en vecka sedan och väntar nu på att få sitt premiäråk på Mallis.

Även mina Miche SWR full carbon har kommit men de får inte följa med till Mallis.

Jag åker dit med Dala-sports academy (tror jag) och vad jag har förstått är det mest elever på något cykelgymnasium som ska dit. Hur som helst är de säkert duktiga, träningsvilliga och trevliga cyklister vilket är det viktigaste! jag hoppas det är inte är några problem att jag kör själv i bergen ett par dagar för att riktigt njuta av det Mallorca har att bjuda på. Det brukar inte vara lika trevligt att köra i backig terräng med en stor grupp då det alltid är någon som inte är så stark i backarna eller bara har en dålig dag som man får vänta in hela tiden. Eller än värre om man själv har en dålig dag. Funderar på att köpa mig en fin bärbar dator så att jag kan blogga/plugga/underhålla mig själv på kvällarna när jag inte har ork att göra något annat, vilket lär bli ganska många kvällar. Nu väntar ett sista 5 timmars inomhus distanspass på IKSU innan jag först tittar förbi hemhemma i Falun för att sedan flyga ner till Mallis. Kanske blir det sista 5 timmarspasset inomhus för den här säsongen?

Det var ett jäkla tjat om den där Lance...

Det har väl inte undgått någon att Lance Armstrong har åkt fast för doping, toknekat och nu till slut erkännt. Jag har med flit valt att inte kommentera det av den enkla anledningen att jag inte har något att säga som redan har sagts, det är bara ett evigt tjat. Och det är just det jag vill skriva om, inte att det är tragiskt att Lance Armstrong har dopat sig hela karriären, utan att folk överreagerar kopiöst.

Avslöjandet av Armstrongs systematiska doping har fått ungefär lika mycket uppmärksamhet som när World Trade Center och Pentagon blev attackerat av terrorister, vilket är absurt. Jag menar hade man frågat folk om de trodde Armstrong var ren under sin karriär, innan han vart avslöjad, hade väl en 80-90% trott att han var dopad. Att folk sedan helt plötsligt vart förvånade när han åker fast är mycket märkligt. Det går till och med så långt att IOK ledamoten Dick Pound säger att cykelsporten kommer uteslutas från OS. Han menar att om det visar sig att medlemmar i UCI mörkade Armstrongs fusk måste de uteslutas från OS. Detta är vansinne av flera skäl. För det första är detta historia, de kan inte utesluta en idrott från OS för någonting som skedde i en annan era. För det andra talar IOKs EGNA dopingkontroller sitt tydliga språk, 14 dopingfall i friidrott, ett fall i cykel. Med andra ord spelar det ingen roll om UCI har en ondskefull konspiration med Michele Ferrari och ger gratis EPO till alla cyklister i världen. Faktum kvarstår att enligt IOKs egna kontroller dopar sig friidrottare betydligt mycket mer än cyklister idag. Och då är det ju lite märkligt att man ska utesluta en hel idrott för någonting en idiot gjorde för länge sedan. Visst, det var inte allt för länge sedan räknat i tid. Men det är en makalös skillnad på cykelsporten idag och för bara 8 år sedan. Idag är det i princip omöjligt att bloddopa sig utan att åka fast på grund av blodpassen och ADAMS.

Till alla er som har sett Armstrongs intervju med Opera och tror på ett enda ord av vad han säger, kolla på det här klippet:

Ta lärdom av det som varit och gå vidare. Sluta älta detta och se fram emot cykelsäsongen 2013.

Slutklämmen på jullovet

Ja då var ännu ett jullov förbrukat och som vanligt är det makalöst mycket att göra när verkligheten tar vid igen. Lovade ju att det skulle komma ett blogginlägg 30e december direkt efter elitlagssamlingen. Den observante noterade dock att jag skrev "30e... isch" vilket alltså innebär 6e januari! Anledningen till att jag inte tyckte det var nödvändigt att skriva ett inlägg 30e var för att jag vart sjuk efter den första dagen med laget och således vart det inte så mycket till träningshelg för mig. Dagen jag var med var dock riktigt trevlig och jag hade bra ben visade det sig. Tillräckligt bra för att jag skulle vinna elitlagets första bergspris (där gratis fika stod på spel) trots lite tyngre och mer trögrullade hjul! Nu säger väl inte ett resultat i slutet på december särskillt mycket. Det kommer hinna svänga mycket tills säsongen drar igång och jag tror inte att jag vinner samma bergspris i sommar.

Efter träningsrundan vart det snack och fika på lugnet vilket gjorde mig ännu mer sugen på att det ska bli sommar NU. Vi pratade om det samarbeta vi kommer ha med en massa företag, bland annat Bianchi, som förser oss med cyklar, och Duells, som förser oss med hjul och däck. Jag kände mig som sagt inte så kry där på kvällen och mycket riktigt fick jag hög feber dagen efter. Jag var övertygad om att det bara var för att jag hade druckit dåligt men jag stod ändå över dagens träningspass ifall det skulle vara något värre. Mycket riktigt fick jag dagen därpå ont i halsen så det visade sig vara rätt beslut att inte träna.

Jag hann dock friskna till och kunde köra lite i trärondellen, ett riktigt risigt (för min del alltså, var inte så pigg efter förkylningen) backintervallpass med Öijer och två distanspass.

Distanspasset idag var väl distans om man ser till tiden det tog men inte så mycket till distans om man ser till sträckan vi tog oss. Medverkande var Henrik Öijer, Hendrik Sjölund, Jens Westergren, Jonathan Stark, Jonas Bergkvist och jag. Anledningen till den låga medelhastigheten var att det var svår terräng. Rejält spårigt, isigt och ibland backigt. För första gången var jag uppriktigt glad att jag har däck med mer dubb än det bor folk i Indien. Det hjälpte ju inte då jag vurpade två gånger. När det är svår terräng gäller det att inte ta det för lungt för då vurpar man men man får ju inte heller släppa på för mycket, då vurpar man också. Idag lyckades jag både med att vurpa för att jag var för försiktig första gången, och för att jag hade liiiite för hög fart i en kurva och åkte av vägen andra gången.

Jag tog undermedvetet sikte mot den lömska stenen till vänster i ungefär 40 knyck, men lyckades slänga mig själv och cykeln bort från faran på något vis. Foto: Henrik Öijer

Annars då? Jo men man har väl äntligen skaffat sig ett twitterkonto och gjort sin första tweet! Följ mig på twitter och få en kaka! https://twitter.com/ViktorKnutsson

Som belöning för att ni orkade läsa hela inlägget och följer mig på twitter får ni här ett roligt citat från idag:

Hendrik Sjölund: "Dagsformen i januari är väl inte så noga. I fjol vid den här tiden på året åt jag chips framför TVn."
Henrik Öijer: "Det gjorde jag igår."
Hendrik Sjölund: "Det gjorde fan jag också."

Jul i Falun

Har varit hemma i Falun i snart en vecka och på den tiden har jag hunnit: Sopat banan med familjen i både kort, Besserwisser och Settlers of Catan, jag har dessutom fyllt 22, firat jul och cyklat såklart! Har lånat pappas 29" MTB för att slippa släpa med mig en cykel ner från Umeå och har nu bestämt mig för att köpa en MTB. Tycker det är mycket trevligare att köra MTB än cykelcross när det är snö ute. Man har mycket fler valmöjligheter när det kommer till vägval, det kan gärna vara 5 cm snö på vägen när man har MTB. Dessutom är det mycket skönare med ordentlig dämpning när det är så guppigt på vägarna.

Mycket snö på cykelvägen, men det gör inget när man har 29" MTB och 300 dubb/däck!

Rejält med snö även uppe i Solarvet. Foto: Henrik Öijer

Har cyklat alla dagar förutom julafton här hemma och det har blivit en del distans. 15 timmar på 4 dagar varav ett pass var med Henrik Öijer! Vi har elitlagträff med träning, planering, presentation av sponsorer och annat kul nu i helgen. Har träffat tre av de åtta andra cyklisterna i laget och de är verkligen hyvens killar :) Ska bli spännande att träffa resterande fem också. Bilder och rapport från lagträffen kommer den 30e...isch

Långa cyklister

En gång för alla tänkte jag reda ut lite förvirring som råder kring det här med långa cyklister. Finns det någon fördel med att vara lång? Frågar du en cyklist säger hen med största sannolikhet att det inte finns någon fördel med att vara lång. Att man måste kompensera sitt handikapp med lite bättre kondition och styrka. Jag är 193 cm lång och får ofta höra att jag är sjukt stark uppför "trots" min längd.

Jag har inte så mycket till vetenskapliga belägg för det jag kommer skriva här för att det helt enkelt inte finns några studier som visar varken det ena eller andra (rätta mig gärna om jag har fel). Jag påstår att man har viss fördel av att vara lång med ett enkelt argument: kolla bara på medellängden hos cyklisterna i Wourld tour lagen. Om ni inte orkar räkna ut den själva har jag redan gjort det. Jag slumpade fram 3 world tour lag (BMC, Vacansoleil och Lotto-Belisol) och räknade ut medellängden av cyklisterna i de lagen (eller rättare sagt de cyklister vars medellängd jag hittade). Resultatet vart 183 cm. Med andra ord ungefär 5 cm LÄNGRE än medellängden för vuxna män. 10 av de 61 cyklisterna jag slumpade fram är längre än 190 cm och en av dem är 197 cm (Taylor Phinney, så klart). Tror dock jag råkade slumpa fram 3 lag med ovanligt långa cyklister, så jag kulle säga att medellängden för en cyklist i world tour är ungefär samma som medellängden för män i resten av världen.

Bradley Wiggins, 192 cm 69 kg. Inte så mycket muskler på den kroppen, men han har rätt bra effektutveckling den där killen.

"Anledningen att man har viss fördel av att vara lång är för att man då får mer muskelmassa, så enkelt är det." Nej nej nej och åter nej... Det är inte så enkelt. Om man kollar på hur i princip alla långa cyklister är byggda är de långa och väldigt smala. De har alltså inte särskillt mycket muskelmassa. En persom som är 193 cm lång och väger 70 kg har mycket mindre muskelmassa än en person som är 170 cm lång och väger 70 kg. Så hade det bara handlat om muskelmassa hade alla cyklister varit små pygméer med den enda skillnaden att de har olika mycket muskler. Tempo- och spurt specialisterna skulle vara korta och kompakta  (typ som Mark Cavendish).

Långa cyklister har generellt högre effektutveckling än kortare cyklister på bekostnad av vikt, lite mer vindmotstånd och kontroll av cykeln. Därför är ofta långa cyklister bättre på platten. Jag kan inte säkert säga varför, vissa påstår att det är på grund av att längre personer ofta har lättare att få högre syreupptagnigsförmåga på grund av större lungvolym. Vissa påstår att man får större kraftmoment med långa ben. Jag vet inte vilket som är rätt, och ärligt talat spelar det ingen roll.

Hårt pass igår

I fredags körde jag själv ut till Sävar och tillbaka, till största del på asfalt men även lite på grus. Kändes inget vidare faktiskt, har på den senaste tiden inte alls kunnat trycka på lika mycket som vanligt. Det blir ju inte bättre av att det är konstant skitväder och ett lager lera på grusvägarna. Ville egentligen träna på ordentligt till jullovet för att ta det lite lugnare då men jag ska prova att ta det lugnt veckan som kommer för att ta reda på om jag har tränat för mycket. Har blivit ganska många timmar och framförallt ganska hårt efter att handen har läkt. Jag gissar på att det vart lite för mycket av en rivstart efter lite glest med träning på grund av förkylningar och skador i höst.

Igår var inget undantag. Det var långpass med GCK som stod på schemat och tydligen hade nästan alla tagit bort dubbdäcken trots att vi bestämt att alla kör med dubb för att göra det rättvist. En snabb grupp med Peder (som hade slicks... -.-) i spetsen körde väldigt hårt på hemvägen från Nordmaling. Envis som man är ska man ligga längst fram och hävda sig trots kass form och dubbat. Uppför Hössjöberget väggade jag totalt, men kunde ligga på hjul hela vägen hem. 

Nu ska jag som sagt ta det lugnt ett tag och testa i slutet på veckan vilken medeleffekt jag klarar av i en 5 minuters intervall eftersom jag vet ganska bra vart jag bör ligga om jag är i hyfsad form. Tror inte jag behöver särskllt mycket vila eftersom jag för endast en månad sedan slog nytt rekord i ovan nämnda intervallform.

Hejdå gips... hej IKSU!

I torsdags fick jag äntligen ta bort det där förbannade jävla (ursäkta ordvalet, men det är befogat) gipset. Det blir ganska jobbigt att gå runt med handen högt hela tiden när man har ett tungt gips runt hela underarmen. Sen suger det ju att inte kunna träna. Egentligen gör det inte så mycket att jag fick vila lite mitt i grundträningen. Trots det är det ganska psykiskt jobbigt när man är van att få ett dagligt tillskott av endorfiner från träningen. Det är ungefär samma sak som att vara beroende av en drog och helt tvärt sluta. Med den lilla skillnaden att det är lite mer hälsosamt att träna än att ta droger.

Jag har fortfarande lite för ont för att köra med crossen i skogen och jag vill inte riskera att handen läker fel så jag väntar tills nästa lördag innan jag hänger med på långpass. Så de senaste tre dagarna har det endast blivit gamla hederliga spinningpass på IKSU. Tack och lov för att man har en så bra träningsanläggning i stan. Jag hade aldrig klarat av grundträningen utan IKSU. Så även fast vi inte har den längsta cykelsäsongen i Umeå är det inte helt fel att bo här som cyklist, dessutom är det otroligt bra organiserade träningar här uppe tack vare eldsjälar i GCK som t.ex. Anders Olsson och Tom Pietilä.

Har inte så mycket träningsrelaterat att skriva om, eftersom jag helt enkelt inte har tränat, så det fick bli mitt kortaste inlägg någonsin idag. Jag skriver ju bara inlägg när jag har någonting som eventuellt är intressant för er läsare och för en landsvägscyklist är ju träningen inte särskillt spännande under vinter. Så min uppdateringsfrekvens kommer vara fortsatt låg. Närmare bestämt kommer frekvensen vara ungefär 0,4 till 0,5 µHz (mikrohertz). Ni kan ju roa er med att räkna ut hur lång tid det är mellan varje uppdatering, den som kommer med rätt svar först vinner en överraskning!

PS: alla Civilingenjörer/högskoleingenjörer är uteslutna ur tävlingen! Ni har vettigare saker att räkna på... Vad gör ni ens här när vi snart har tenta?!

Tjuvtränade idag

Fett jobbigt att skriva ett blogginlägg med bara en hand. Men nu tar jag och gör det ändå för er, mina kära läsares, skull. :) Jag var ju på återbesök hos handkirurgen i Måndags för att planera en eventuell operation då mitt lillfinger låg snett efter brottet. Mycket riktigt behövde de sätta in titanskruvar i handen och jag fick en tid redan samma dag vilket var väldigt skönt. Operationen gick bra förutom att det var ganska obehagligt då jag var helt vaken. Jag var såklart lokalbedövad i handen, men man känner ju ändå när kniven skär upp huden. Ryser bara jag tänker på det! Jag fick träningsförbud fram till nästa återbesök, den första november, eftersom såret kan bli infekterat om det blir blött innanför gipset. Jag fick smärtstillande utskrivet men jag tyckte inte det gjorde så ont så jag hämtade aldrig ut medicinen från apoteket. Jag tänkte inte på att min hand då fortfarande var bedövad, och det visade sig under natten att jag behövde visst lite smärtstillande. Tänk dig att du har brutit handen, och att någon konstant hälsar på dig med ett stadigt grepp om din hand. Ungefär så kändes det första natten.

Jag skrev ju i mitt förra blogginlägg att jag ville prova 470 watt i 5 min efter att ha vilat dagen innan. Jag har ju nu vilat på tok för länge om du frågar mig. Så jag borde väl kunna köra ett liiitet pass bara. Så litet att jag knappt hinner bli svettig! Så jag trotsade läkaren och värmde upp i 15 minuter för att sedan ösa 470 watt så länge jag orkade, med målet att klara 5 min. De första två minuterna gick relativt lätt, men sen började mjölksyran smyga sig på. Oj vad mycket mjölksyra jag hade efter 4 min. Men jag kunde ju inte ge upp! Det är även ganska knäckande att man måste höja kadensen en aning ju längre man kommer eftersom friktionen värmer upp någonting inne i cykeln så att effekten minskar även fast man håller samma kadens. Men jag klarade det! Jag vet att det finns de som tror att jag sitter och myttar här på bloggen (som att någon skulle ljuga på nätet...) så därför skaffade jag bildbevis! 

Dessvärre glömde jag resetta datorn innan jag började köra så den visar bara strax över 3 minuter. Sen tycker jag att jag faktiskt kan få 2 watt i handikapp på grund av min brutna hand :). Tycker dock farten ser lite klen ut. Kollar man på SRM data från proffsen på tempoetapperna i alla grand tours snittar de bästa strax över 400 watt i en timme och landar på ungefär 50 km/h och då är det ju varken helt platt eller vindstilla. Kolla bara på den här gamla artikeln om Chrisopher Froome's tempoetapp i Vueltan för ett år sedan. De har i och för sig ganska bra cyklar och framförallt ganska aerodynamisk position på cykeln. Notera att jag satt upprätt under detta test då jag är värdelös i tempoställning. En duktig tempospecialist har nästan samma effektutveckling i tempoställning som när de sitter upprätt.

För de som undrar så mäter wattbike och SRM på exakt samma sätt och båda mäter väldigt säkert. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju även att det kanske var fel på cykeln, så idag körde jag den andra cykeln IKSU har och att båda mäter fel är omöjligt.

Brutit handen

Hade planerat att skriva om vilken underbart vacker dag det var idag och att jag börjar bli lite småkär i cykelcross. Istället får jag skriva om min dag på akuten.

Var knappt ett moln på himlen idag och jag var riktigt sugen på att köra distanspass i skogen. Gick bra tills vi kom till en väg som blivit totalförstörd på grund av regnet och inatt frös det så att det i princip var som att cykla i ett stenrös. Gick inte så fort när jag vurpade, men tillräckligt för att jag skulle göra en kullerbytta rakt ner i diket. Först tänkte jag "Vad pinsamt att ramla..." några sekunder senare insåg jag att jag var helt genomblöt eftersom det var vatten i diket. "Vad jobbigt att vara blöt hela vägen." tänkte jag då, kände att handen var lite öm men det var inte så farligt. Det var först när jag satte mig på cykeln och fortsatte köra på den skuttiga vägen som jag insåg att handen kanske är bruten. Som tur var så kom vi strax efter ut på asfalten och jag kunde då köra hela vägen hem med en hand på styret. Inte så smart dock eftersom jag hade andra handen ganska lågt och den blev väldigt svullen. När jag väl kom in på akuten skickade de mig till Ålidhem vårdcentral istället för att bli undersökt av läkare där. Nästan samtidigt som jag kom dit kom två andra personer, en som fått en köttkvarn på tån (och gick till akuten från Ersboda... Med en krossad tå!) och en som hade ramlat i trappen, plus barnbarn (som tvingade mormor till akuten) till den senast nämnda. Vi följdes åt hela vägen i alla väntrum, de hade många historier att dela med sig av och en av dem var idrottspsykolog så de 6 timmarna i väntsalarna gick ganska fort.

Rykande färskt gips från akuten.

Nog med gnällandet och lite mer positivt tänk! Jag kan ju fortsätta träna, det är inget problem, och det var vänster hand jag bröt så jag kan ju plugga inför tentorna nu i november. Jag har ju inte ont så länge jag inte rör på handen vilket jag ändå inte kan med gipset. Så det enda jag behöver bekymra mig över egentligen är att det är lite otympligt att bara ha en hand, och att jag endast kan spela sc2 som en clicker :P.

Om man bortser från min brutna hand är jag i riktigt bra form. Det är ju meningen att man ska bli sämre på hösten efter en massa vila och inte så intensiva pass. men jag bara fortsätter att bli bättre trots att jag varit så sjuk hela hösten. Igår provade jag att köra lite intervaller på wattbiken och jag klarade 470 watt i 3 minuter (!!!) och då var jag  inte riktigt uppvärmd, inte riktigt mentalt inställd på att köra in i kaklet (som man måste vara inför ett riktigt maxtest) och hade inte vilat dagen innan. Jag tänkte vila imorgon och ställa in mig på att klara 470 watt i 5 minuter på måndag. Det borde jag klara med tanke på att 3 minuter gick hyfsat lätt. Men ärligt talat känns det lite för bra för att vara sant så jag ska prova att köra på den andra wattbiken ifall det skulle vara fel på den jag använde. Vilket jag misstänker för 470 watt i 5 minuter på 72 kg, och en formkurva som fortfarande pekar rakt uppåt efter drygt ett års seriös träning, låter lite för bra för att vara sant. Man måste ju vara realistisk. Sammtidigt vet jag ju att en wattbike är otroligt säker och sannolikheten att den mäter fel trots att den är relativt ny faktiskt är väldigt låg. Dessutom har jag väldigt hög syreupptagningsförmåga. Senast jag testade hade jag 81,6 och då förväntade jag mig att inte öka mer men ärligt talat tror jag att den är högre nu. Man börjar ju fundera på vad som händer om man tävlar seriöst på elitnivå 3-4 säsonger så man får lite rutin och vana, och fortsätter träna ordentligt. Ingenjörskarriären kanske får vänta ett par år :). Känns liiite långt borta med en proffskarriär när man har kört två tävlingar på elitnivå, men siffrorna ljuger ju inte (hoppas jag). Så jag har ju talangen. Uppenbarligen har jag ju självförtroendet också. Motivationen och viljan att lyckas behöver vi inte ens prata om, det måste vara nåt fel på mig gällande den punkten. Talang + motivation + självförtroende = :D . Notera att jag inte _räknar_ med att bli så pass bra, jag _hoppas_ på det. Jag kommer bli supernöjd om jag kan slå mig in i svenska eliten nästa säsong, vilket är mitt mål för tillfället, och med "slå mig in i eliten" menar jag inte att jag ska vinna svenska cupen eller SM, utan att jag kan öht ha med eliten att göra. Efter att jag uppnår det målet får vi ta nästa steg på den oändligt långa stegen.

Långtur idag

Idag körde vi långtur i ruskingt oktoberväder till Åbrånet. Lite spännande eftersom vi körde på vägar och stigar som ingen hade kört på innan men Tom var väl förberedd med karta och GPS. Hade ingen aning om att det finns så mycket skogsvägar i Umeåtrakterna. Man kan ju i princip ta sig överallt utan att åka på asfalt. Vart cirka 10 mil idag på nästan bara på skogsvägar och stigar, riktigt kul! Men min teknik i skogen är ju inget vidare så de fick vänta på mig efter de svåra utförskörningarna.

Vägbeskrivning. Ingen fattade förutom Tom och Sune Westman som hade planerat rutten. 

Fler och fler vek ner sig efter vägen eftersom det var duktigt mycket backar. Här är tappra skaran som tog sig hela vägen till Åbrånet.

Efterlängtad mat. Köttet var från gårdens egna avelsdjur och var det var makalöst gott. Satt inte fel med varm soppa till då det var ganska kyligt och rått ute.

Idag körde de även cykelcross på riktigt i Falun då CX-cupen är där och härjar. Darvell vann i vanlig ordning, men Öijer behåller ledartröjan då han har varit med på alla deltävlingar och fightats om topplaceringar varje gång.

Welcome to the Family!

Idag kom en leverans från Falun med världens två bästa saker. Mat och en Cykel. Närmare bestämt en Cykelcross som jag ska ha för att cykla på lite fina grusvägar med samt till vintercykling. Det är ju inte min cykel men jag får låna den tillfälligt av min Far som tycker jag ska ut och cykla på vägarna istället för att bara köra inomhus under vintern. Nu kan jag äntligen hänga med på de omtalade crossturerna och imorgon ska det köras den legendariska slingan "Sunes backar" med grabbarna i Gimonäs CK. Börjar bli lite trångt med alla cyklar på 20 kvadrat. Ska skaffa fler upphängningsanordningar som jag har till min linjecykel.

Från vänster, cykelcrossen Bertil (Scott CX Comp), linjeloppscykeln Sture (Giant TCR Composite) och Tempocykeln Uno (Ridley Dean 1113a)

En väldans massa mat, bland annat 10 liter GI-müsli! De måste tro att jag svälter där hemma ;)

Man börjar se i andra cykelbloggar att det gnälls väldigt mycket över bristande motivation så här i hösttider. För att motverka det kan ju jag säga att jag fortfarande är taggad till tusen och ser fram mot all cykling i höst och vinter, men framförallt till nästa tävlingssäsong såklart!

Monsterpass

5h i förrgår och 4h igår på IKSU. Riktigt skönt att komma igång med grundträningen på riktigt. I måndags kändes det sådär och jag tror att det berodde på för dålig med både kolhydrater och salt innan och under passet. Man svettas ju ganska mycket under ett så långt pass så det är viktigt att få i sig ordentligt med salt, och varför man behöver kolhydrater säger ju sig självt. Så igår preppade jag med en lunch på cirka 2000 kcal och hade med mig lite snacks att ta under passet. Helt annan känsla. Efter 3 timmar på crika 75% av max i snitt kände jag mig fortfarande hur fräsch som helst. Så sista halvtimmen körde jag all-in på 85-90% av max. Vet inte riktigt vart min mjölksyratröskel ligger nu för tiden eftersom jag inte kör med pulsband längre men det var runt den jag låg sista biten i alla fall. På slutet bestämde jag mig för att avsluta på topp med en 1 min spurt. Ganska intressant att se vad man kan åstakomma i en långspurt efter 4 timmars cykling eftersom det är viktigt att vara snabb på slutet av en tävling. Så jag ställde mig upp och la i en tuuung växel och drog till en början ungefär 800 watt, det visade sig vara lite optimistiskt då jag landade på strax under 700 watt. Om man antar att jag hade klarat 700 watt om jag inte hade haft lite för höga tankar om mig själv i början landar jag på 9,7 w/kg med mina 72 kg som jag väger när jag är i form. Alla långspurter jag kört i sommar under träningspassen har lönat sig. Jag är ju inte explosiv för fem öre men ganska bra mjölksyratålighet tyder det på att jag har. I en klungspurt funkar det ju självklart inte att spurta på detta viset. De riktiga spurtarna lägger ju sig bara bakom mig och spurtar på riktigt de sista 200 meterna istället. Men det funkar i en avslutning som är lagd hyfsat brant uppför. Typ en Gilbert spurt.

Hur som helst tror jag på att köra träningpass som liknar tävlingar så mycket som möjligt. Många väljer att ha överdrivet strukturerade träningpass där de kör så här många watt så här länge. Visst, du får bra kontroll på din träning men jag tror det är bättre att blanda träningpassen med lite inslag av varje. Till exempel istället för att köra 4 minuters intervaller med 3 minuters vila (standard vo2max intervaller) 7-8 gånger på ett träningpass, så lägger man in lite sånna intervaller när man känner för det i ett större pass. Jag vet att det är många som hatar att köra intervallpass och struntar därför helt i att köra dom. Ett tips är att lägga in lite 3-4 minuters intervaller i dina längre pass istället. Då blir det inte bara roligare. Intervallerna blir effektivare och du får ett träningspass som liknar en riktig tävling mer.

Vi provar väl igen då

Efter att ha varit sjuk, frisknat till och sedan blivit sjuk IGEN, så provar vi väl en gång till att sätta igång med grundträningen. Idag körde jag intervaller i tempoställning kombinerat med styrkepass. Kändes väl rätt ok med tanke på hur mycket jag varit sjuk den senaste tiden. Efter en kort uppvärmning körde jag 400 watt i 5 minuter och kunde ha kört på 5 till om jag hade gått in för det. Så formen är ju inte helt bortblåst efter min fina säsongsavslutning. Tog det lite lugnare de andra intervallerna, men det spelar faktiskt ingen roll hur hårt jag kör i tempoställning, jag får ont i rumpan och baksida lår även om jag  snurrar på 200 watt vilket jag klarar en evighet annars. Det är ju positivt för det betyder att jag egentligen bara måste köra lite längre pass på tempocykeln utan att trycka på som en dåre för att bli bättre på tempo. Idag skrapade jag ihop totalt 40 minuter i tempobågen vilket får duga. Efter intervallerna körde jag ett gammalt hederligt benpass med knäböj, benpress, benspark och utfall. Herregud vilken träningsverk jag kommer få imorgon. Har inte tränat ben på gymmet på mer än ett halvår och jag känner av det redan nu. Härligt, då känner man att man lever! 

I mitt förra blogginlägg skrev jag ju att jag letar elitlag till nästa säsong, och ett par dagar senare skriver Öijer detta blogginlägg. "Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag inte vill missa någon som kan vara intresserad, för jag tror mig veta att fler är intresserade." skrev Öijer. Jag kände mig ganska träffad så jag skickade iväg ett mail snabbt som attan och vips så blev jag del av Falu CK Elit nästa säsong. Kul! Bara ungefär 6,5 månader kvar till premiär. Lika bra att börja räkna ner redan nu ;)

Läste här om dagen en väldigt intressant artikel som handlar om warp speed. Fysiker som man är kan man inte låta bli att fundera på vad man kan använda detta underverk till, om det mot förmodan kommer fungera under våran livstid. Då slog det mig att UCI har ju regler mot motorer som driver cykeln framåt (vilket ju är en ganska befodag regel), men en sån här motor driver tekniskt sett inte fordonet framåt. Den bara använder rymdens oändliga expandering för att "trycka ihop" avstånden relativt fordonet framför och "dra ut" avstånden relativt fordonet bakom. Enkelt! Låter det som ett skämt? Ja det tycker alla vettiga människor i alla fall. Men efter att ha läst på tok för mycket relativitets teori, kvantmekanik och annan mindfuck science tvekar jag inte en sekund på att detta kan fungera. Ett litet problem är ju dock att det blir ganska svårt att väja för andra cyklister och fordon. Man får helt enkelt göra en tidig all-in utbrytning innan man sätter på motorn för att öka avståndet till klungan lagom mycket. Men man får se till att göra det på en raksträcka dock för att ta kurvorna i 10 gånger ljushastigheten kan bli svårt. 

Såhär tycker jag i alla fall om att NASA börjar forska seriöst i warp speed, och att jag äntligen börjat lira sc2 kampanjen efter att ha fått spelet i julklapp för snart ett år sen av min bror: 

Summering och planering

Min första säsong som tävlingscyklist gick lite stapplande i början men mot slutet gick det bättre. Tävlingarna jag har kört är Solleröloppet, Ringenloppet, Elisedals GP, Gimonäs Bikeboost, Norrlandsmästerskapen. Med facit i hand är det allderles för tunnt med tävlingar. Jag körde egentligen bara två riktiga elittävlingar, Ringenloppet och Elisedals GP, och där vart jag ju krossad på grund av mina ringa tävlingserfarenheter. Till nästa säsong ska jag lägga upp träningen annorlunda. Det jag framförallt ska ändra på i träningen är att jag ska lägga in mycket mer explosivitetsträning på cykeln. Även om jag aldrig kommer vinna en spurt i en elittävling är det ändå bra att ha lite klipp i benen eftersom det underlättar att positionera sig i klungan och man slipper jaga ikapp sin rygg efter ett igångdrag.

Dessutom ska jag tävla mycket mer nästa säsong. Tävlingar jag är sugen på att köra är alla deltävlingar i SWEcup, Solleröloppet, SM, Tour of Jämtland, Gran Fondo Kungsbacka, Velofondo Vårgårda och många fler. Ja, egentligen alla elittävlingar i Sverige. För att detta ska fungera optimalt vill jag även ha ett lag att tävla med nästa år. Jag trivs väldigt bra i Gimonäs men det är inte så ofta någon tävlar i elitklassen och jag vill inte köra själv hela tiden. Jag kommer ju självklart inte lämna Gimonäs, men eventuellt tävla för någon annan klubb som har ett elitsatsande lag. Eftersom jag bor i Falun under hela säsongen är ju Falu CK ett ganska lockande alternativ. Jag har ju inte så mycket till meriter att komma med vilket begränsar mina möjligheter, men det hoppas jag att det blir ändring på efter nästa säsong. Nu har jag avverkat mitt år som lärling och nästa säsong hoppas jag kunna etablera mig i Sverigeeliten på riktigt.

Jag är även sugen på att köra vätternrundan nästa säsong. Om jag ska göra det blir det i så fall med en sub7 grupp. Börjar bli dags att hitta en sådan i så fall. Några tips?