Hammarö 3 dagars, the story

Då var mitt första etapplopp genomfört och jag ger mig själv godkänt. Jag fick en stor dos erfarenhet och ett hyfsat resultat på en etapp. Dessutom var det kul att Falu CK fick en 7e och en 4e plats genom Krippe Kvist.

Prologen startade klockan 19 för elitklassen, banan var 3 km lång och ganska teknisk, speciellt om man körde med tempocykel. Jag tyckte jag hade bra ben och trodde detta var bästa chansen för mig att göra ett resultat. Även fast jag inte är duktig tekniskt eller explosiv är det den perfekta distansen för mig på tempocykeln eftersom jag inte har så bra tröskel på den cykeln än. Synd bara att jag kom sent till min start så jag fick starta mellan cyklisten som egentligen skulle starta efter mig och cyklisten som skulle starta två efter mig. Alltså fick jag ungefär 50 sekunder extra på vad egentligen skulle fått. Detta resulterar i att jag får tiden 5:05 när jag egentligen åkte på 4:15. Nu gjorde det inte så mycket för 4:15 är ju inte så bra ändå, jag tyckte jag hade bra tryck på rakorna men tog svängarna helt fel.

Dagen efter var det tempoetapp och jag var grymt revanschsugen efter gårdagens miss. Jag, Joel och Hendrik hade åkt tempobanan med bil dagen innan vilket var tur för det var inte solklart var banan gick och det fanns inte flaggvakter överallt. Jag hoppades på  en topp 15 placering men jag slutade på en 19 plats, men det var väldigt tight omkring tiden jag kom in på, 23:58. Det sägs ju att man tjänar 1 minut per mil om man har tempocykel istället för linjecykel, detta är sant om man har samma effekt på tempocykeln som på linjecykeln, vilket jag inte har eftersom det var typ 10e gången totalt jag satt på den cykeln och tredje i år. Tror faktisk jag hade åkt på nästan samma tid på linjecykeln. Jag känner helt klart att jag inte kan ta i lika mycket i tempoställning vilket även effekten visar. Trots det fick jag en godkänd tid, och nu är jag väldigt sugen på att träna mycket med tempocykeln för jag vet att det finns förbättringspotential.

Senare samma dag var det dags för ett GP-lopp som gick på en 2,3 km lång bana som var tekniskt ganska klurig med ett par smala 90 gradare. Jag var orolig att jag skulle åka av på grund av mina dåliga igångdrag, kurvtagningar och min obefintliga placeringssäkerhet. Det gick fort som f*n direkt när starten gick och jag var nog uppe på maxpuls ett par gånger i början när jag låg långt bak, min "inre kritiker" sa till mig att du kommer slå ihjäl dig om du försöker ta dig fram, för det klarar du inte av. Inspirerad av Jesper Hjortsbergs inlägg och vetskapen om att jag kommer bli väldigt besviken om jag inte tar mig upp i klungan bestämde jag mig för att ligga längre fram och trängas. Min rädsla för att ligga mitt i smeten släppte efter ett tag, det var ju faktiskt inte så svårt. Det var dessutom mycket lättare att ta kurvorna bra när man hade någon framför sig som visste hur man gjorde, det var ju bara att ta samma linje och hålla samma fart. Jag hade aldrig vågat köra så fort i kurvorna själv men om alla andra klarar det borde ju min cykel också göra det. jag hade ingen som helst koll på hur många varv det var kvar men jag visste att det nästan var slut när en cykel helt plötsligt låg mitt i vägen, jag hann inte veja utan åkte rakt in i den och gjorde en kullerbytta. Jag fick sen reda på att vi var på sista varvet och att vi bara hade spurten kvar. Det var en cyklist som hade vurpat när han försökte ta sig fram i spurten och cykeln flög rakt ut i vägen, framför mig. Min Bianchi och jag klarade oss näsan utan skador, jag slog i knät lite och fick ont i nacken efter mina ofrivilliga akrobatiska konster och framhjulet på cykeln vart lite vint. Krippe låg bra med där framme och kunde ta Falu CKs första topp 10 placering!

I söndags var det "endast" linjeloppet kvar och det blåste för fulla muggar. Det som skulle bli en lätt transportsträcka med klungspurt vart en riktig mjölksyrafest i kantviden. Vi bestämde oss för att Falu CK skulle ha en gubbe med i varje utbrytningsförsök, det gick finfint i början. Jag, Joel och Johan gick med i ett par utbrytningsförsök var. Men i utbrytningen som höll fanns ingen grönvit med... attans. Hymer gick upp och såg till att luckan inte blev allt för stor, de hade ju trots allt ledartröjan i laget. Klungan sprack av ganska långt upp i ett kantvindsparti där jag låg allderles för långt bak, jäkla skit, jag som låg så bra positionerad nästan hela tiden förutom just då. Tur var i alla fall att Krippe låg med i den främre jagande gruppen. Klungan gjorde några halvhjärtade försök men det fanns ingen riktig dragvilja. Krippes grupp kom ifatt den tidiga utbrytningen och han kunde spurta in på en 4e plats efter att en trio kommit loss med 3 km kvar.

Detta var en rolig och lärorik helg! Inga resultat att hänga upp i julgranen för min del men jag har fått tillbaka lite självförtroende efter fiaskot i Östgöta. Bilder från helgen kommer förhoppningsvis ikväll. 

Östgötaloppet

Igår kördes ju som alla cykelintresserade vet Östgötaloppet. Som utlovat kommer här en liten rapport. Kändes bra på det stora varvet, jag lyckades undvika alla vurpor, en gång med minsta marginal. Tidsuppfattningen försvinner helt när man tävlar så plötsligt var vi inne på det lilla varvet. Här skruvades farten upp och varvet bjöd på några igångdrag, speciellt efter en hårnålskurva, men i övrigt var det ganska lättåkt. På sista varvet kunde jag inte längre hänga med. Benen kändes bra i början och jag tror att jag är i ganska bra form, så jag har ingen annan förklaring till misslyckandet än att jag inte räcker till helt enkelt. Tråkigt när andra och kanske framförallt jag själv har större förhoppningar. Jag förväntade mig inte någon topplacering men jag förväntade mig att jag skulle hänga med klungan. Jag ska göra lite ändringar i träningsupplägget men jag tror inte på några mirakel.

Dalaserien igår

Ledighet, fint väder, torra vägar och noll sjukdagar har gjort att träningen har rullat på riktigt bra efter Mallorca. Bland annat har jag hunnit med att köra lagtempo och individuellt tempo med Falu CK gänget, fyra distanspass (kommer bli fem ikväll) och sist men inte minst körde jag premiären av dalaserien igår. Vi var ett gäng på 13 cyklister som körde två varv på en bana med start i Torsån och som är 16 km lång. Bland dessa var ungefär hälften elitcyklister i antingen MTB, landsväg eller båda. Mina förhandstipps var Darvell eller Öijer då det var en ganska platt bana och chansen var stor för att det skulle bli en samlad klungspurt som skulle avgöra.

Ett fåtal sekunder efter att masterbilen tutade igång tävlingen attackerades det friskt. Det vart rena vilda western-åkning eftersom alla körde mot alla oavsett klubbtillhörighet, dessutom var tävlingen bara 32 km lång. Den förste att få en ordentlig lucka var Darvell, han stack efter ungefär ett halvt varv. Jag och ett par till försökte få igång lite samarbete för att minska avståndet till Darvell och så småningom komma ikapp utan att ödsla allt för mycket energi. Men det gick inget vidare, varje gång jag gick åt sidan för att släppa förbi någon annan kom det ingen. Efter ett tag tröttnade jag och attackerade för att komma ikapp Darvell. När jag nästan var ikapp kollade jag bakåt och såg att klungan inte var långt bakom. Jag tänkte att det är lika bra att slå av på farten för de kommer ikapp oss vilken sekund som helst. Detta var mycket oerfaret av mig. För det som hände när de kom ikapp mig och hade en 100 meter kvar till Darvell var att det tog tvärstopp i klungan och luckan växte snabbt igen, om jag och Darvell hade samarbetat bra hade vi mycket väl kunnat hålla undan hela vägen. Tillslut fick vi igång ett riktigt bra sammarbete i klungan och kunde då täppa igen luckan. När vi väl var samlade igen vart det återigen vilda vestern. Denna gången var det dock cowboys med mycket mindre krut i sina revolvrar. Med ungefär en tredjedels varv kvar fick jag och Hannes Bergström en lucka. Jag kände mig förvånansvärt pigg och trodde att vi skulle hålla undan, men om man inte heter Cancellara är det nästan omöjligt att hålla undan på platten när de samarbetar i klungan.

Jag och Hannes fick en ganska stor lucka med några få km kvar. FOTO: Jan Christians.

Fältet samlades och attackerna duggade tätt men det var många som var villiga att jobba för att plocka ner attackerna, så jag la mig ganska långt bak och lät alla andra göra grovjobbet. Jag la mig bakom Öijer för han lurade också långt bak i klungan och jag misstänkte att han skulle få till en riktig raketspurt, istället attackerar han med endast 500 meter kvar vilket gör mig lite ställd. Jag bestämmer mig för att hitta en ny rulle men det gick inte så bra, det var fullständigt kaos i klungan och alla förutom Darvell, Andreas Blomkvist och jag hade dragit igång spurten för tidigt. Darvell och Blomkvist tajmade ganska perfekt, och jag allderles för sent. Hade jag dragit igång lite tidigare hade jag fått en bättre placering för jag var inte långt bakom 3an och 4an och hade väldigt mycket högre fart än dom, men jag hade ändå inte haft en chans mot Darvell eller Blomkvist. Jag slutade på en femteplats vilket varken var bra eller dåligt. Det viktiga är att det kändes bra inför den riktiga tävlingspremiären på söndag, och det gjorde det helt klart.

Denna typen av tävlingar är fruktansvärt roliga och givande. Längtar redan till nästa deltävling!

Träningspass i bergen

I onsdags var det tänkt att vi skulle köra lugn distans, men för att få ett litet smakprov av vad som komma skall i bergen fick vi en backe med fri fart. Det blev en uppgörelse mellan mig och Hannes och efter ett ryck i en serpentin kunde jag gå ifrån och vinna, han släppte aldrig helt utan höll sig ungefär 20 meter bakom. Det är påfrestande att bli jagad och känna att han är så nära bakom en. När vi kom upp på toppen började det regna och för att inte frysa åkte vi ner och mötte de andra. Jag insåg inte riktigt hur hala serpentinerna blir när de är blöta och vurpade. Växelörat pajjade och jag blev knuffad en bra bit tills vi kom till en cykelaffär som gjorde en provisorisk lösning så jag kunde ta mig hem. På hemvägen fick vi dock världens värsta hagelskur över oss, vi stannade för att ta skydd bakom en mur och bestämde att ta en taxi för att undvika att bli sjuka.

Dagen efter var min mage ur funktion och jag hade feber. Förmodligen för att min kropp inte är överens med bakteriekulturen här nere. Det var planerad vilodag så jag höll tummarna för att friskna till så att jag kunde vara med i bergen dagen efter.

I morse vaknade jag utan feber och bara lite ont i magen. Jag tvingade i mig lite frukost och drog iväg klockan 9. Efter ungefär 1.30 lugn körning på platten var det dags för fri fart upp för första backen.

Dit upp ska vi!

Det kändes bra och det var en backe som passade mig, ca 6 km och 7%. Det var på sina ställen ganska flackt och blåsigt. Hannes den räven lät mig dra nästan hela backen i motvinden och attackerade på slutet, han höll undan och vann med ett par sekunder.

Istället för att vända och möta de andra passade vi på att åka ner till Sa Calobra, vända och åka upp igen, för att få nästan 700 extra höjdmeter.

 Sa Calobra, typ 2 meter över havet.

Herregud vilken härlig utförskörning det var ner till Sa Calobra. Helt makalöt! Efter min vurpa i onsdags har jag kört som en gubbe ner för serpentinerna men här vågade jag släppa på lite mer då det var helt torrt på vägen och sikt genom serpentinerna. Att köra upp var inte lika kul då jag hade helt slut på kolhydrater efter en för klen frukost i morse och middag dagen innan. Att jag dessutom körde fel och tog en 150 höjdmeter i onödan gjorde inte saken bättre. För Hannes gick det betydligt mycket bättre, han tog backen på 33 minuter och då hade han ju redan kört race mot mig i första backen i ca 20 minuter. Efter att vi tagit oss upp körde vi ett par backar till för att ta oss till Soller och möta upp de som inte körde Sa Calobran. När vi ändå var i farten tog vi Coll de Soller också. Vi fick ihop strax över 3000 höjdmeter på 6 timmar och 40 minuter.

Platt distans på mallis

Så fort man satte sig på cykeln i lördags började det spritta i benen och man ville köra så man hostar ut lungorna när formen, cykeln och vädret är bra. Vi har nu kört 3 lugna distanspass och man måste verkligen lägga band på sig för att inte trycka på för hårt. Jag vet ju att det finns en poäng med att upplägget ser ut som det gör och att det kommer finnas gott om tid att köra slut på sig. Jag är bara inte van att köra fem timmar i uppvärmningstempo. När jag kör distans är det oftast med en snittpuls på ca 80% i fem timmar, och vissa partier med maxpuls. Men det säger ju sig självt att man inte orkar köra sånna pass varjde dag i två veckor. Man hinner i alla fall se väldigt mycket och njuta av alla vackra småvägar när man kör lugnt och länge. Här kommer lite bilder från distanspassen vi har kört:

Hektiskt dag

I morse var det uppstigning klockan fem i världens förmodligen minsta hotellrum. Sängen tog upp ungefär två tredjedelar av rummet, men lyxigare än så vill man ju inte ha det om man bara ska sova en natt. Jag hade redan checkat in online igår så nu återstod bara att lämna in bagaget. Jag hade fått avslag på att flyga med specialbagage, men cykeln var ju packeterad i en väska som håller måtten enligt sas hemsida och innehåller inget den inte får innehålla, men när jag ska lämna in den blir det trots det problem. Väskan var för stor för att checkas in. Jag blir skickad till nån tant och får stå och vänta i en halvtimme, sedan kommer hon ut och säger att jag inte får ta med väskan för att det är fullt med cyklar på flyget. Jag försöker förklara för tanten att jag inte vill checka in den som specialbagage vilket hon inte begriper, till slut hämtar hon en annan kvinna som hade lite bättre koll och jag får checka in min väska. Problemet är bara att den första damen jag pratade med drog ut på tiden så pass mycket att jag hade 10 minuter på mig tills planet gick. Jag blir inte stressad så lätt, men då var jag ganska stressad. 

Jag hinner med flyget och vi mellanlandar i Kastrup. Där träffar jag några av cyklisterna som ska med till Mallis, nämligen Marcus "Bamse" Ottosson, August Martin, Hannes Bergström och Hanna Nilsson. De är riktigt trevliga visar det sig! Vi pratar träning, plugg och en massa annat, varpå vi får reda på att planet vi ska åka hade något problem och fick inte starta. Danskarna trollar fram ett nytt plan som de tankar och flyttar allt bagage till, som de alltså redan lastat in i det trasiga planet, transporterar alla passagerare med buss till det nya planet och allt detta resulterar i en försening på ungefär en kvart. Bra jobbat Kastrup!

Vi landar i Palma och hämtar våra väskor och cyklar och tar en taxi ut till hotellet. Hotellet är fint och har en ännu finare utiskt över hamnen!

Vi delade upp oss i en äta nu cykla sen grupp och en cykla nu äta sen grupp. Gissa vilken grupp jag tog ;). Kebaben var sjukt god och kostade bara 45 kr! Här blir det nog fler luncher. När vi ätit och mekat klart med cyklarna var det äntligen dags att prova nya cykeln i 20 grader och strålande sol.

Känslan när man kör ute med racern för första gången på säsongen är magisk, och att få göra det i cykelparadiset nummer ett med en helt oanvänd Bianchi går inte att beskriva. Utan att värma upp rycke jag och Hannes upp för branten utanför hotellet och det kändes verkligen som man flög upp efter alla timmar med dubbdäck i slask.

Idag var bara ett litet smakprov, imorgon drar vi igång lite mer på allvar. Ser fram emot det. Nu är det dags för middag och sedan läggdags, ses imorgon!

Träningsläger på mallis

Visst är det fint ute på vintern, och så länge man inte fryser är det oftast riktigt trevligt att köra distanspass i snömodden. Förrförra helgen var det helt underbart väder, så här såg det ut då:

Men cykling är ju som bäst på torra landsvägar, i skinande sol och ganska många plussgrader. Därför ska jag fly undan slaskperioden här i Umeå och tillbringa två veckor på Mallorca! Planen är att det ska gå att cykla med landsvägscykeln när jag kommer tillbaka vilket kan gå med lite tur. Man har ju ingen lust att köra två veckor landsväg för att komma hem till dubbdäck och en decimeter snöslask på vägarna. Min Bianchi Sempre med ultegra di2 levererades till Falun för snart en vecka sedan och väntar nu på att få sitt premiäråk på Mallis.

Även mina Miche SWR full carbon har kommit men de får inte följa med till Mallis.

Jag åker dit med Dala-sports academy (tror jag) och vad jag har förstått är det mest elever på något cykelgymnasium som ska dit. Hur som helst är de säkert duktiga, träningsvilliga och trevliga cyklister vilket är det viktigaste! jag hoppas det är inte är några problem att jag kör själv i bergen ett par dagar för att riktigt njuta av det Mallorca har att bjuda på. Det brukar inte vara lika trevligt att köra i backig terräng med en stor grupp då det alltid är någon som inte är så stark i backarna eller bara har en dålig dag som man får vänta in hela tiden. Eller än värre om man själv har en dålig dag. Funderar på att köpa mig en fin bärbar dator så att jag kan blogga/plugga/underhålla mig själv på kvällarna när jag inte har ork att göra något annat, vilket lär bli ganska många kvällar. Nu väntar ett sista 5 timmars inomhus distanspass på IKSU innan jag först tittar förbi hemhemma i Falun för att sedan flyga ner till Mallis. Kanske blir det sista 5 timmarspasset inomhus för den här säsongen?